söndag 14 augusti 2016

Kvalificeringspoäng till UTMB®

ITRA, Internatinal Trailrunning Association
har meddelat att de ge kvalificeringspoäng för 2017 års Ultra-Trail du Mont-Blanc®

SWEDISH ALPINE ULTRA ® = 4 poäng.
We confirm that your race(s) will give qualifying points for 2017 registrations:
SWEDISH ALPINE ULTRA®  = 4 points.  


lördag 6 augusti 2016

6:e upplagen av Swedish Alpine Ultra 2016-07-16

Liksom förra året tog jag bilen och körde ca 135 mil till Nikkaluokta. Startade från Södertälje ca 8.30. Från Gävle till Sundsvall var det kraftigt regn i stort sett hela tiden. Gjorde ett antal stopp för dels för att äta och fika, men också för att röra på benen.Efter att ha suttit i nästan samma ställning blir man ganska stel.
Stannade bl a vid Höga Kustenbron 


Efter jag åkt därifrån och kommit några mil så kom trafikinformation på radion. De meddelade att det var stopp söderut i en enkelfil strax innan bron. Det var en bil som blockerade vägen. Efter en kvart kom trafikinformationen tillbaks och meddelade att bilen som hindrade vägen var en automatväxlad bil och att växellådan hade låst sig så de gick inte att frikoppla bilen vilket innebar att bilen inte kunde flyttas. Det höll på ett par timmar, sedan hörde jag inte något mer. Det är inte bara i Södertälje det är stopp på bron.

Kom till Kiruna runt 05 på morgonen. Då mitt mål var att komma till Nikkaluokta vid 8-tiden, för att få frukost, så körde jag runt i Kiruna för att se hur mycket som fanns kvar av staden. Hus som de höll på att riva förra året var nu borta.


Kom till Nikkaluokta strax efter 07. Det var ett gäng finska ungdomar som skulle äta frukost så jag fick hänga på. Sedan var det att göra olika aktiviteter för att hålla sig vaken. Stugan skulle jag inte få förrän efter 12.


Målet mitt på dagen var att gå de 6 km till Laddjujohka och äta renburgare vid ”Lap Dånalds”.

 

Var också intresserad av att se den nya restaurangen (Restaurang Enoks) som var under byggnad förra året.


 Det blev en god renburgare.
Tillbaks till Nikkaluokta och installerade mig i stugan. 17.30 kom ett gäng löpare, Sussi, Jonas, Klas, Johnny och Stefan. Dessutom kom Gisela med son. Gisela var med 2015 men i år skulle hon tillsammans med sonen vandrar till Abisko.

Under fredagen trillade löparna in. Ett gäng tog jag med mig för att äta renburgare. Men till min stora besvikelse så var renburgarna slut. Det hade varit stor efterfrågan på dem av vandrare under torsdagen och fredag fm. Så nu har jag beställt att stort antal renburgare till nästa år.

På fredag kväll hade jag lite information i Kapellet, Hade fått information från fjällstugorna under veckan. De meddelade att det var torrt, lite vatten och knappt ingen snö. Väderprognosen sa visserligen att det skulle vara mulet ca 12-14 gr och det skulle komma några mm regn i timmen under eftermiddagen och natten till söndag och under söndag morgon. Inte så oroande. Men väderprognoser kan ibland (eller ganska ofta) inte stämma med verkligheten. Och så var det i år.

Vi hade en gemensam middag på fredagskvällen. Klockan 07 på lördag var det frukost och sedan gick starten 08.00. 








För oss som var kvar och som skulle fungera som funktionärer (Petra, Åsa, Samira, Mårten med sönerna Julian och Hugo samt lilla Sigge 5 mån med mamma Malin,
Vi packade löparnas bagage i de bilar vi hade samt gå runt i stugorna för att se att allt var ok, städat och soporna slängda. Alla stugorna var ok. Mårten stannade kvar i Nikkaluokta till 13,00 för om någon löpare skulle bryta efter några timma och komma tillbaks, Jonas gjorde det men det var väntat, han skulle bara testa några km och sedan vända.

Vi övriga körde mot Abisko.

Beträffande vädret, några mm regn i timmer kom det inte det var snarare många mm eller ännu fler mm i timmen.

I Abisko var det en spänn väntan, skulle någon komma före 20,00! Under några timmar var det arbete med att tomma bilarna med bagaget, sätta upp lite vägbeskrivning så man inte springer över vägen E10 utan under vägen och järnvägen.

I och med att det regnade så mycket kunde vi inte stå ute med ett bord där vi skriver upp tiden. Detta fick vi bygga upp inne vid entrén.

Väntan var olidlig, vem skulle komma först och skulle förra årets tid klara sig. Tipsen, Sten Orsvärn, Tobias Johansson eller någon av spanjorerna. Jag hade uppmanat deltagarna att sända en signal på mobilen när det är ca 3 km eller när de har mobiltäckning. Men jag fick ingen signal.
Så: 10 minuter över 8 kom Sten springande i regnet. Tiden blev 12.10.15. Förra årets tid klarade sig med knappt 12 minuter. Sten slog däremot sin tid från förra året med ca 1 timme. Efter ca 25 minuter kom Tobias i mål, 12.35.41. Trea kom Adam Bahr, 13.22.01 och fyra Lena Jakobsson, 13.48.15.


                                           Sten Orsvärn


                                                          Tobias Johansson


                                                           Adam Bahr


                                                            Lena Jakobsson


Sedan kom löparna i mål med tider från 13.50 till 16.14, dessa var bland de 20 som kommit i mål. Klockan var då strax efter 24.00.

Resultatet
Rank Time Family name Name




1 12.10.15  Orsvärn Sten
2   12.35.41  Johansson Tobias
3   13.22.01  Bahr Adam
4   13.48.15  Jakobsson Lena
5   13.50.49  Bindler Richard
6   14.18.50  Hektor Lars
7   14.27.52  Lorinder Susanne
7   14.27.52  Leiding Thom
9   14.33.43  Sihm Henrik
10   14.33.56  Wärmländer Alexis
 11   14.42.10  Perttu Daniel
12  14.46.30  Martinez Azorin Adrian
12   14.46.30  Martinez Menor Roberto
14   14.48.39  Wallmark Henrik
15   14.51.48  Nyman Lina
16   14.55.22  Eriksson Marcus
17   15.33.17  Bruno Tobias
18   15.46.37  Forsberg Hanna
18   15.46.37  Älvstrand Marie
20   16.14.53  Hjärtström Kristoffer
21   20.48.00  Bryngelsson Sanna
21   20.48.00  Persson Karl-Johan
23   22.04.00  Hederoth Johnny
23   22.04.00  Wååg Jonas
25   22,10,15  Evén Stefan
25   22,10,25  Henriksson Jan
27   22.19.25  Gisselbaek Mogens
28   22.20.20  Ingdal Larsen Thomas
29   23.39.10  Rosencrantz Henrik
30   25,48,25  Pettersson Klas
31   25.48.27  Hansson Margareta
31   25.48.27  Nyberg Hans
33   26.00.50  Abu-sitta Nassar
34   27.23.11  Hellqvist Olof

 Det hände sedan mycket under natten. Fick samtal från Alesjaurestugan att ett gäng var där. De tänkte stanna ett tag och värma sig. En var skadad, hade stukat foten.
Ett annat gäng hade ca 4 km från mål blivit fast och satt i ett vindskydd i flera timmar. 







Det hade enligt uppgift kommit ca 60 mm regn under natten och en vattenövergång hade blivit riktigt besvärlig att ta sig över, ca 5 meter bred och 1 meter djup och mycket strömt. Ingen vågade gå över.
En dansk och finsk vandrare som var på väg söderut på Kungsleden har träffat gänget i vindskyddet. Dansken gick tillbaks till oss i Abisko och meddelade hur läget var. Efter några timmar beslöt jag, Mårten och dansken att ta med oss ett rep och gå till gänget och med repets hjälp få dem över vattensamlingen. Det hade slutat regna och när vi gått ca 3,5 km mötte vi Sanna och Karl-Johan. Vattnet hade sjunkit undan så att det gick gå över vattenhindret. Strax efter kom och de andra de andra löparna. De var blöta och frusna. Hade det inte varit för denna händelse så hade deras tider blivit mycket bättre. Det är tufft att så nära mål råka ut för detta.

Några löpare hade sprungit fel och tappade många timmar av denna anledning. Några av dessa stannade till vid antingen Alesjaurestugan eller Abiskojaurestugan för att värma sig och få lite mat.
Dessa bröt loppet men alla kom till Abisko under söndagen.
Av de 40 som var anmälda var det två som inte startade. Jonas som startade men kom tillbaks efter några km och Mårten som hade en skada, vilket Jonas också hade, vågade inte starta. Mårten gjorde i stället en utmärkt insats som funktionär.
Fyra löpare bröt men togs sig ändå till Abisko.

Mikael som stukade foten vid Tjäktjapasset tog sig till Abisko trotts svåra smärtor. Sista km ryckte Jonas,Tobias och Mårten ut och bar honom till Abisko.





Sten skriver i sin berättelse bla att snön förra året egentligen var lättare att springa på än det underlag som var i år. Vatten, lera, hala stenar och att tar sig över översvämmade jokkar. Detta säger att man inte kan förutse hur det ska vara. Detta är kanske det som är det stora utmaningen.
Fick i vintras en fråga från en som tänkte anmäla sig, om jag visste hur vädret skulle vara den 16-17 juli 2016! Jag svarade att jag nog inte kan ge en korrekt svar minuten före start.
Vädret bortsett från allt regnande var egentligen idealiskt. Runt 12-14 gr ingen värmande sol. Veckan efter var det riktigt varmt i Nikkaluokta och Abisko, det är heller inte idealiskt, att springa i för varmt väder tar på krafterna.

Den 6:e upplagan av Swedish Alpine Ultra® är nu genomförd. Trots vissa missöden för ett antal löpare så blev det ett ultralopp som kanske inte går till historien men ändå lite spännande för det genomförde loppet som deras anhöriga och vänner och för mig själv.

Jag vill tacka Er som hjälpte mig som funktionärer. Ett stort tack till:
Petra
Åsa
Samira
Mårten med sönerna
Hugo och Julian
samt Malin tillsammans med Sigge, 5 mån. Sigge gjorde en stor insats, han höll damerna Petra, Åsa och Samira sysselsatta genom att bära runt honom och genom nappflaskan mellan sina andra aktiviteter. Sigge väntade på att pappa Henrik skulle komma i mål. Henrik kom i mål på tiden 14.48.39.



Ett stort tack också till anhöriga och vänner som hejade och applåderade när löparna kom i mål.

Jag själv då: gick upp lördag morgon 06.00 och kröp i sängen 24.00 på söndag. Var alltså vaken i 42 timmar. Har man spännande saker runt sig så tänker man inte på tiden. Att gå och lägga sig tidigare var otänkbart.

Mina planer var efter att allt var klart göra en egen liten vandring: från att vandra tillbaks till Nikkaluokta, gjorde så 2011 eller tar mig till Kåppatjåkka -Sveriges högst belägna bar-, från Abisko via Kårsavaggestugan. Från Kårsavaggestugan på 700 m är det en brant backe upp till 1400 m. Det är inge springbacke utan en krypbacke upp. Från Kåppatjåkka vandrar man till Björkliden och vidare till Abisko. Har gjort denna sträcka två gånger. På Kåppatjåkka kan man ta sig en whisky, därav namnet ”Sveriges högst belägna bar”. Ett annat alternativ som jag funderade på att vandra förra året, nämligen prinsleden från Katterat på norska sidan. Vandra ca 2 mil på norska sidan och sedan vika av in i Sverige mot Unna Allakasstugan och sedan ner mot Alesjaurestugan. Därifrån mot Tarffala och sedan till Nikkaluokta. Alternativt från Alesjaurestugan till Abisko. Nu blev det inget at detta, förutom ett försök att komma till Kåppatjåkka.

På månad em följde jag med Jonas och hans familj, Sari och pojkarna Elliot 5 år och Neo 8 år. Vår plan var att vandra till Kåppatjåkka för att äta våfflor. Jonas hade hittat en närmare väg genom att köra mot Riksgränsen på E10 och parkera på vägen. Där fanns en vandringsled på ca 7 km till Kåppatjåkka. Det regnade inte men det blåste stundtals rätt kraftigt. Men vi hade blåsten i ryggen så vi upplevde inga problem.
Men efter ca 6.5 km såg vi ingen Kåppatjåkkastuga. Vi beslöt då att vända tillbaks, det var sent. Jag blev imponerad av pojkarna, trots kraftig blåst och blöta fötter så var det inga sura miner, de traskade på, pappa Jonas fick vid några tillfällen lyfta Elliot över de besvärligaste vattensamlingarna. Efter ca 15 km kom vi tillbaks till bilen och färden hem till Abisko. Tyvärr blev det inga våfflor till pojkarna. Men jag tror att de upplevde en spänning att vandrar och de fick se många renar utmed fjällsluttningen.








På tisdagen blev det lite vandringar runt Abisko. Tänkte ta linbanan upp till Restaurangen på Nuolja, tyvärr stängde linbanan 16.00, så det blev inget fika där.
Bilder







På onsdag morgon bar det hem med bilen de 135 milen. Bättre väder och var i Södertälje 02,15 på torsdag morgon.

Det var allt, nu ser jag fram mot nästa års Swedish Alpine Ultra®.
Man ju alltid be om ett väder som passa ultralöparna. Men det går inte att sia om det, kanske en halv sekund före start den 15 juli 2017.

Vi ses då.